Heléna Aldhagen

När jag gick i gymnasiet sökte jag sommarjobb på Sjukhemmet i Söderköping. Jag hann knappt få iväg ansökan innan de ringde upp mig och tackade för ett välskrivet brev och frågade om jag ville ha ett sommarvikariat hos dem som sjukvårdsbiträde. Jag blev jätteglad och tackade ja direkt.

 

Första arbetsdagen visste jag bara att jag skulle ta mig till sjukhemmet med buss från Norrköping och att jag skulle ta mig till tredje våningen på sjukhemmet vilket var avdelning 3 - den avdelningen som hade människor som kom från Vikbolandet.

 

Lite nervös tog jag mig upp för trapporna och in genom dörren till avdelningen och blev stel av skräck när jag hör någon bröla rakt ut och ser en undersköterska springa förbi mig med gummistövlar, plastförkläde och gummihandskar som gick ända upp till armbågarna.

 

Sjuksköterskeexpeditionen låg strax mittemot ingången till avdelningen så en sköterska hade sett mig och kom fram till mig och presenterade sig och frågade om det var jag som var Heléna. Hon tog hand om mig och såg till att jag fick arbetskläder och annat som jag behövde ha och sedan letade hon reda på en undersköterska som skulle hjälpa mig tillrätta de första dagarna.

 

Jag fick ganska snart klart för mig att anledningen till brölet som jag hade hört när jag kom var att det fanns en kvinna som var dement som skrek rakt ut till och från. Jag blev skräckslagen när jag såg henne första gången för hennes tunga var så stor att den hängde ut en lång bit utanför munnen. Tungan är som ni säkert alla vet en stor muskel och precis som andra muskler växer den om man tränar den. Kvinnan hade kört ut och in med tungan i munnen under så många år att den hade blvit så stor att den inte ens fick plats i munnen längre.

 

Anledningen till den springande undersköterskan jag hade sett var mycket enkel. När jag började på sjukhemmet så gick det magsjuka så personalen fick springa benen av sig och ta hand om både kräks och avföring så det var anlednigen till skyddskläderna.

 

Jag hade helt fantastiska kollegor på sjukhemmet och lärde mig väldigt mycket om hur det är att bli äldre. Kontakten man fick med patienterna var väldigt speciell. Man fick ta del av deras livsberättelser när man fikade med dem, man fick en otrolig ödmjukhet inför livet och vad som kan hända. 

 

Några av patienterna fick en särskild plats i mitt hjärta. En av farbröderna som var på sjukhemmet under en tid hade varken tänder eller ben, men jag har aldrig innan och inte heller efter det träffat någon så positiv människa! När jag frågade vad han ville ha till frukost eller kvällsmat så sa han alltid att han ville ha knäckemackor. Ni kan säkert förstå hur ställd jag blev och hur tankarna snurrade runt i huvudet. Äta knäckebröd utan tänder? Jo då, han hade gjort det under så lång tid att det inte var några problem att tugga sönder brödet med tandköttet och som han njöt av sina älskade knäckemackor! Under tiden som han bodde på avdelningen så fick han en elrullstol. Han fick en himla snits på att köra den direkt och frågade rätt snart om jag ville prova den. Jag fegade lite först och såg det även som opassande att jag for omkring i korridoren på avdelningen i en patients rullstol. Min kollega skrattade bara och sa att hon tyckte att jag skulle testa att köra den - bra erfarenhet för att få en förståelse över hur det känns att köra en elrullstol. Sagt och gjort så satte jag mig i den och det var då sannerligen inte det lättaste att köra den, men till slut fick jag till det. Farbrorn skrattade så tårarna rann och sa att det var nog tur att det var han som behövde den och inte jag.

 

(Bilden lånad på invacare.se)

 

Baksidan av att arbeta på en långvårdsavdelning var att det var sista anhalten för de flesta som bodde där. Rätt så snart lärde man sig att när man kom tillbaka efter helgen och fick rapport på sköterskeexpeditionen så fick man veta vilka som hade somnat in under helgen. Det gick i perioder och särskilt under sommarhalvåret var det många som försvann. Det var en konstig känsla i början att veta att man skulle gå in på en sal där någon låg död i sin säng, men det var alltid något fint med det. Att se någon som blivit tvättad, fått rena kläder, alltid en vas på bordet med en blomma och så det tända ljuset var något så fint och värdigt.

 

Det var inte ovanligt att det inte fanns anhöriga så vi som personal satt och vakade istället och fanns där och höll i handen när sista andetaget kom. Jag känner än idag att det känns så definitivt när man hör den sista sucken, luften går ur kroppen och bröstkorgen slutar att lyfta sig.

 

När jag tog studenten så fick jag ett vikariat på sjukhemmet och stannade kvar där tills jag var 20 år. Jag kände att jag ville arbeta med människor, men inte på sista anhalten som sjukhemmet var. Jag sökte mig till hemtjänsten och fick jobb direkt som vårdbiträde på Ljuragatan 147 i Norrköping. Det var ett nytt kapitel i mitt liv. På den tiden fick man göra saker åt brukarna på ett annat sätt än idag så jag stod och lagade mat och gjorde matlådor, jag fick lägga upp hår på papiljotter och ta långa promenader med mina brukare. När man städade var det knäskurande av golv och piskande av mattor, så det såg verkligen annorlunda ut då.

 

(Bild lånad på folkbladet.se)

 

Det var inte lika ofta som man mötte döden i hemtjänsten som på sjukhemmet, men det hände lite då och då. Jag kommer aldrig glömma när jag skulle hem till en man på morgonen och hjälpa honom med frukosten. Vi hade nycklar till våra brukare så vanan trogen plingade jag på dörrklockan och satte sedan nyckeln i dörren och klev in. Jag ropade hej och brukarens namn, men fick inget svar och såg att det var mörkt i lägenheten. Jag gick in till sovrummet, men det var ingen där så jag fortsatte ut i köket och sedan till vardagsrummet, men hittade inte brukaren. När jag var på väg tillbaka till dörren och bara skulle titta till badrummet också så ser jag brukaren sitta på golvet. Jag går fram till honom och ser direkt att han hade varit död i flera timmar. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner utan jag fick hoppa i skorna, låsa dörren och ta mig ner till vår gruppcentral. En kollega följde med mig tillbaka till brukaren. Vi ringde så det kom läkare och konstaterade dödsfallet och efter det hände något som jag än i dag tycker känns jättekonstigt!

 

Jag och min kollega fick hjälpas åt att bära den döda mannen till hans säng. Vi tog av honom och tvättade honom och satte på honom rena kläder. Jag visste inte om att det kan bli muskelryckningar hos en död människa så när jag skulle tvätta av armen på honom så ryckte den till. Jag skrek till för jag trodde att han hade börjat leva igen (jag var som sagt var bara 20 år och hade ingen erfarenhet av detta). Min kollega skrattade och sa att det bara var en muskelryckning och inget att bry sig om. När han var klar och låg fin i sina rena kläder i den renbäddade sängen och hade fått en blomma på bordet och ett ljus tänt fick vi vänta in anhöriga. Händelsen tog så hårt på mig att jag minns den detalj för detalj så här 30 år senare.

 

Jag blev övertalig inom hemtjästen i mitten av nittiotalet och hamnade på ett Alzheimerboende. Det var samma sak där att man mötte döden lite då och då. Jag jobbade natt på boendet, så när någon blev sämre och man visste att det snart var slut fick man ringa till en sjuksköterska på ett boende i närheten för att få stöd. Det var samma sak där på boendet som på sjukhemmet att de saknade anhöriga eller att de helt enkelt inte orkade vara med i slutet så de bad oss att höra av oss när de hade somnat in.

 

Både när min pappa och min mormor blev sjuka i cancer så fanns jag vid deras sida när de tog sitt sista andetag. I deras fall kändes det som en lättnad att de fick somna in och slippa lidandet som cancern gav. Det är aldrig lätt att släppa taget om någon man älskar, men att se någon man älskar lida är mycket, mycket värre. Man får minnas det som har varit fint och bevara dem i hjärtat.

 

 

Det är egentligen rätt hemskt, men om någon skulle fråga mig om jag har sett en död människa på riktigt, så kan jag inte ens säga hur många jag har sett längre. Har aldrig räknat, men om jag hade gjort det så hade jag tappat bort mig redan under de första åren på sjukhemmet. Fördelen med att ha sett när någon tar sitt sista andetag är det lugn som infinner sig i ansiktet när luften går ur kroppen. Det blir så rofyllt. Jag är själv inte det minsta rädd för att dö utan vid de tillfällen i livet då jag har fått veta att jag kanske har sjukdomar som inte går att bota så har jag mer oroat mig för vad som ska hända med mina barn om jag går bort. Faktisk rätt skönt att ha den relationen till döden.

 

Det blev ett väldigt långt inlägg idag, men jag ville berätta lite mer ingående om vad det är som gör att jag har sett så många människor somna in.

 

Kram på er och var rädda om er! 💖