I min ryggsäck - Varje valborg går jag igenom pappas sista dygn...
I natt är det 16 år sedan min älskade pappa somnade in på sjukhuset efter en envis kamp mot prostatacancern som till slut vann. Både jag och mamma fanns med på sjukhuset vid pappas sida och höll honom i handen när han tog sitt sista andetag. Pappa blev bara 52 år.
Pappa var bara 19 år när jag föddes så jag fick växa upp med en ung pappa och med allt vad det innebar. Jag har fått min kärlek till långa promenader genom pappa som redan från att jag var liten tog med mig på långa promenader - först i barnvagnen och kärran och sedan med egna ben när jag blev större.
Pappa tog med mig på fisketurer och jag var så stolt när jag fick napp och vi tog med oss fisken hem. Pappa stekte den och så åt vi den på smörgåsen.
Under uppväxten fick jag även följa med på speedway och se när Vargarna körde uppe i Kråkvilan och jag fick följa med pappa på folkrace.
Pappa utbildade sig till bilmekaniker även om han sedan valde att arbeta med annat så under uppväxten var jag med pappa en hel del när han hjälpte släktingar och vänner med deras bilar.
När jag tog studenten så köpte pappa min farbrors gamla bil och renoverade upp den till mig. En röd Fiat 127 med startknapp. Riktig liten racerbil.
När jag var skoltrött i gymnasiet så var det egentligen pappas förtjänst att jag inte gav upp utan fortsatte hela vägen och tog studenten. Pappa sa nämligen att jag lika gärna kunde hoppa av eftersom jag ändå inte skulle klara det! Han sa det för att trigga mig för han visste att jag skulle bli irriterad och arg för att han inte trodde på min förmåga så det var det som gjorde att jag skärpte till mig och visade att jag visst kunde klara det!
Pappa fanns alltid för mig och hjälpte mig när jag skulle flytta med att bära och han hjälpte mig när det var något med bilen som jag inte klarade av. Han hade även koll på saker fackligt när jag började jobba så allt gick rätt till.
När jag fick barn var han den lyckliga morfadern som gärna lekte med barnen. Han tog med dem på promenader precis som han hade gjort med mig. Han tog med barnen och fiskade och han lät dem följa med ut till sommarstugan och sova över med honom där.
Jag kommer aldrig glömma den där dagen när jag var ute på promenad med barnen. Mattias satt i kärran och de andra barnen gick snällt bredvid mig när min mobil ringde. När jag svarade var det pappa som berättade att han hade träffat en läkare och fått beskedet att han hade prostatacancer och att den hade spridit sig. Han hade fått beskedet att han hade cirka 1 år kvar att leva...
Det blev ett väldigt konstigt år när vi alla visste att varje födelsedag och högtid som gick så var det den sista som pappa skulle få vara med på. Den sista julen kom och det sista nyåret, När det blev påsk hade pappa inte lång tid kvar men det visste vi ju inte då.
Pappa hamnade på sjukhuset och på valborgsmässoafton 2004 var jag uppe på sjukhuset och hälsade på pappa. Det var som att han kände på sig att det inte var lång tid kvar så han berättade massor för mig om saker som hade hänt under hans uppväxt som jag inte hade hört innan. Jag var där i flera timmar och när jag skulle gå ville han att jag skulle stanna ett tag till så jag gjorde det. När det närmade sig seneftermiddagen så sa jag till pappa att min dåvarande man och barnen väntade på mig för vi skulle på valborgsmässofirande tillsammans och det förstod pappa.
Jag åkte hem till familjen och min mamma och ena bror åkte upp till pappa på sjukhuset. Bara någon timme senare ringer mamma och säger att pappa har försämrats och ber mig komma upp. När jag kommer till avdelningen har pappa fått hjärtsvikt för kroppen orkade inte längre. Min bror åkte hem och tog hand om min yngre bror och jag och mamma blev kvar på sjukhuset. Vi får in en säng på rummet så vi kan turas om att vila, men ingen av oss hade ro till det och inte långt in på 1 maj så tog pappa sitt sista andetag. Bröstkorgen slutade att lyftas och allt blev så definitivt.
Tack älskade pappa för allt du har gjort för mig och barnen! Vi kommer alltid att älska dig!
Nu önskar jag er alla en fin valborg! Ta hand om er och ta aldrig någon förgiven - man vet aldrig hur länge man får ha sina nära och kära kvar. Kram 💖
Nej vad tråkigt att han var så ung och min pappa gick också bort alldeles för tidigt. Så himla fina minnen du har och dom ska man ta tillvara på. Ha en fin valborg! <3 Kramis