Heléna Aldhagen

Idag kommer det första av de inlägg som ni som läsare har fått önska er. Dagens inlägg handlar om hur det var att arbeta på ett häkte. Inlägget är önskat av Petra.

 

Sommaren 2009 sökte jag till en början ett sommarvikariat på häktet här i Norrköping. Jag hade varit arbetslös en tid och sökte alla jobb som verkade intressanta. Jag blev kallad till intervju och blev nästan bortskrämd redan på intervjun när jag insåg att förutom jag själv så skulle det vara med personal både från personalavdelningen, facket, representant för avdelningen jag skulle jobba på samt en chef. Allt gick bra hur som helst och jag fick vikariatet.

 

När man jobbar som kriminalvårdare på häktet är säkerhet A och O och bara att ta sig in från gatan upp till avdelningen var en procedur för sig. Låsta dörrar, övervakningskameror och slussar innan man var framme på själva avdelningen där man skulle jobba. Jag och de andra tre som började samtidigt som mig på häktet fick prova ut uniformer och jag fick direkt bakläxa på skorna som jag hade valt att ha på mig på jobbet. Innan vi började vår första dag så fick vi tydlig information om att vi skulle ha SVARTA skor och det hade jag också, MEN man var även tvungen att ha HELT svarta skor och mina hade vit sula. Jag fick helt enkelt gå till Intersport för att köpa mig ett par helsvarta walkingskor att jobba i.

 

Till en början fick vi gå med ordinarie personal för att lära oss rutinerna. Häktet som jag jobbade på till en början låg i anslutning till polishuset och på det häktet så var alla frihetsberövade inlåsta i en varsin cell. Många av dem hade restriktioner och fick inte ha någon kontakt med yttervärlden. 

 

Ett vanligt förmiddagspass började i regel med morgonsamling där all personal fick information om saker som var viktiga för dagen. Det kunde vara allt från information om nya intagna, vilka som skulle åka iväg till tingsrätten under dagen och vilka som skulle åka med och bevaka och annan liknande information.

 

Efter morgonsamlingen gick personalen till sin egen avdelning (fanns två på det häktet) och så hjälptes man åt med att ge de intagna frukost. Man fick bara öppna upp en dörr i taget så det tog sin lilla tid innan alla hade fått sin frukost och sedan började man om där man startade med att öppna upp till cellerna för att hämta brickan när frukosten var över.

 

De intagna hade rätt att komma ut i friska luften varje dag och det var också en säkerhetsprocedur där en dörr öppnades i taget och den intagne fick eskorteras genom häktet till ett utrymme utomhus som var ordentligt säkrat och inhägnat. Det fanns flera sådana utrymmen så flera intagna kunde vara ute samtidigt, men utan att träffas.

 

Det fanns även ett gym som de intagna kunde boka in sig på om de ville träna och då var det samma procedur som när man ville gå ut och få frisk luft. Häktet hade även ett litet bibliotek dit man kunde be att få gå och låna böcker från och det var väldigt populärt. 

 

Ibland kom det frivilliga från Röda Korset och besökte häktet och då blev de intagna tillfrågade om de ville träffa någon att prata med en stund. Som ni säkert förstår så mådde många av de intagna väldigt dåligt av att vara isolerade och inte ha någon annan att prata med mer än oss personal under kortare stunder.

 

Ett mycket populärt inslag var kioskvagnen. När den kom så öppnades en dörr i taget och de intagna fick möjlighet att handla om det var något de behövde. 

 

I cellerna fanns det inte någon toalett så när de intagna behövde gå på toaletten eller ville duscha så var de tvungna att larma på personal som kom och släppte ut dem. På toaletterna på häktet så var låsen precis tvärtom mot vad vi är vana vid för där låste man dörren från utsidan. När de intagna hade uträttat sina behov eller duschat så fick de larma på personal som följde med dem tillbaka till cellen.

 

Om en intagen ville ha kontakt med anhöriga via telefon eller få besök så var de tvungna att ansöka om telefontillstånd och besökstillstånd. De fick uppge vem/vilka som de ville kunna prata i telefon med och vilka som de ville få besök av. Det var särskild personal på häktet som beviljade eller avslog dessa tillstånd. För att få ringa så fick man sätta upp sig på en telefonlista i samband med att frukosten delades ut och sedan gick telefonen runt under dagen så de som hade bokat telefonen fick ringa sina samtal till de som fanns uppsatta och godkända för telefonsamtal. När det gällde besök så var det vissa bestämda dagar och tider som det var okej att få besök och det var särskilda säkerhetsprocedurer kring besöken också.

 

Jag blev kvar på häktet efter mitt sommarvikariat och fick förlängt i omgångar och hann även att jobba på det andra häktet (gamla fängelset på Drags) där de intagna fick umgås under dagarna på låsta avdelningar. Nu mera är häktet på Drags nedlagt, men häktet vid polishuset finns fortfarande kvar. Jag blev kvar på häktet som vikarie till hösten 2010 innan jag gick vidare med annat i livet.

 

Att arbeta som kriminalvårdare är väldigt lärorikt. Man träffar alla typer av människor som är frihetsberövade av all världens olika anledningar. Man får lära sig att bemöta människor som är under stark stress då de flesta som blir inlåsta ser detta som mycket jobbigt. När jag jobbade fick jag följa med och bevaka rättegångar lite då och då och genom det fick jag lära mig massor om hur vårt rättsväsende fungerar. Det man alltid var tvungen att ha i bakhuvudet var att vi som personal fanns där för att se till att de frihetsberövade fick hjälp med det som de hade rätt till i väntan på en dom - vi var inte där för att döma någon! Jag har träffat människor som har suttit frihetsberövade för att de har varit misstänkta för inbrott, varit misstänkta i narkotikafall, varit misstänkta för våldtäkter, mord och brott mot barn. Det svåraste var att vara med i tingsrätten och få höra vad pedofiler hade utsatt barn för. Tror att det blev extra jobbigt att höra när jag själv hade barn i den åldern som de flesta utsatta barn var under tiden jag jobbade där.

 

Just när jag inte fick mitt vikariat förlängt och omvandlat till en tillsvidareanställning tyckte jag att det kändes tråkigt, men idag med facit i handen är jag glad över att jag gick vidare och hamnade inom kommunens psykiatri istället. Jag gör mer nytta där jag är idag i mötet med människor med psykisk ohälsa än jag skulle gjort om jag hade stannat inom kriminalvården.

 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin torsdag och jag hoppas att inlägget har gett er en liten inblick i hur det var att arbeta som kriminalvårdare. Kram 💖