Heléna Aldhagen

 

När jag gick i mellanstadiet så skulle mina morföräldrar åka utomlands vid ett tillfälle och bad mig att se till huset under tiden de var borta. Jag skulle bara ta in posten och morgontidningen och vattna så det var inte särskilt betungande. Eftersom det var på mina morföräldrars piano jag lärde mig att spela när jag var liten så passade jag alltid på att sätta mig vid pianot och spela en stund när jag var hemma hos mormor och morfar.

 

Just den gången kommer jag aldrig att glömma. Jag hade fixat klart med det jag skulle och satte mig ner på pianopallen och började att spela. Det tog inte lång stund innan jag hörde något från ovanvåningen på villan. Jag slutade att spela och ljudet försvann. Det kändes lite konstigt, men jag tänkte att jag nog hade hört fel. Jag fortsatte att spela och då hörde jag ljudet igen och den gången lät det tydligt som en kvinna som sjöng till pianot när jag spelade. Jag stelnade till och slutade att spela igen. Jag blev rädd och trodde först att det var någon som hade tagit sig in i huset och smugit sig upp på övervåningen. 

 

Jag tassade tyst ut från vardagsrummet där pianot stod och genom hallen fram till början av trappan upp till övervåningen. Jag stannade till och lyssnade. Det var precis knäpptyst. Jag smög sakta upp för trappan och tittade in i tv-rummet, i gästrummet, inne i duschrummet och slutligen i mormors syrum, men det fanns ingen där. Det kändes bara olustigt på något sätt. Jag skyndade mig ner igen till hallen och tog på mig mina kläder och åkte därifrån.

 

När mormor och morfar kom tillbaka från sin semester berättade jag vad som hade hänt. De sa inget just då, men senare fick jag veta att det hade bott en kvinna i huset innan som hade varit musikalisk. Det var hon som sjöng när jag spelade...

 

Det där var inte den enda gången som jag har råkat ut för saker som är svåra att förklara, men det berättar jag om i ett annat inlägg om ni är intresserade av att läsa om det. 

 

Kram på er och ha en riktigt fin onsdag! 💖